mållinjen

ta mig till mållinjen, jag är fast.
ta mig till mållinjen, jag är trött.
jag har levt, jag har känt, du var allt.
hjälp mig upp, gå med mig, vi är snart där.

acceptera, bearbeta, gå vidare.

under en kort period så slutade jag bry mig, jag slutade känna hur jag mådde. 

jag jobbade, sov, kollade serier. sköt upp allt som berörde mig och nu sitter jag här i skiten. 

jag är så trött och utmattad, jag tappar koncentrationen och glömmer bort de simplaste sakerna pga jag valde att inte känna något. 

så här sitter jag, känner det ena och det andra och jag försöker filtrera bort det mesta, liksom ta en sak i taget. 

jag har världens bästa stöd från babe, världens bästa mamma, världens bästa tjej från sthlm. 

jag vet att det blir bättre, det tar bara tid.

lögner..

jag har hört att du träffade någon ny, att ni myste och hade det bra. jag frågade dig om du hade träffat någon ny flera gånger och du sa alltid nej. du ljög rakt upp i ansiktet på mig men du tänkte aldrig på att romans på jobbet sprider sig vidare till andra som till slut leder till en. 

du respekterade inte mig nånstans, hur kan du göra det nu ? 

jag vill bara ha ärlighet men jag har bara fått lögner till svars..

positiva tankar.

jag har hatat min kropp i flera månader. 

Iaf sen jag har gått ner tio kg. jag har blivit så smal att mina höftben syns och asset är platt. har blivit äcklad varje gång jag går förbi spegeln och ser hur viktnedgången har gjort mot mig. 

inga kläder passar, alla mina underkläder är för stora. hela jag har gått blivit som en, ja jag vet inte vad.

men nu är det slut tänkt på det hela, istället för att kämpa mot målvikten 65 kg så ska jag bara njuta av mina 56 kg, se till så att jag inte går ner till 54 igen. bara hålla en jämn vikt, inte pressa mig själv. 

med andra ord, bygga upp kärleken jag hade för min kropp. 

mittemellan allting.

sthlm ger mig ångest, den påminner mig om allt skit jag har gjort, vem jag var.
och just nu kör jag sista natten här i sthlm och jag vill bara gråta.
att få se ens vänner titta på en och fråga vem jag är, kommer du tillbaka o.s.v. när man sitter
där och säger att jag är jag, jag vill inte, jag säger nej till att dricka och nej till att
komma tillbaka och det känns som om de inte tror på mig.

ja, de visste att det inte skulle hålla för mig och pontus. de sa det, de sa hur rätt de hade.
men jag sitter här med väggar högre än vanligt och någonstans trodde jag på något.
jag vet inte, jag är bara så förvirrad.

minnen med kygo

du och jag satt ute och rökte och du frågade mig vad jag lyssnade på.

jag erkände att jag lyssnade på samma låt som jag hade gjort i flera dagar. 

jag lyssnade på kygo - firestone. 

du log, som om du förstod att det var en hemlighet vilket det också var. 

hemligheten var ju besattheten av låten, känslan den gav mig, minnen från nätter med telefonsamtal. 

hemligheten var att jag hade lyssnat på den på repeat i flera dagar, timmar.

och jag tänker alltid på dig när jag hör bump n' grind, hur vi gömde oss för att jag skulle få tjuvröka. jag minns när jag sjöng den så stod du och tittade på mig, du föll ännu hårdare för mig. 

jag var så inte redo för den kärleken du ville ge mig och jag krossade ditt hjärta.

och jag har sagt förlåt så många gånger, och jag kommer alltid att göra det. du var den finaste jag hade då och än idag kan jag sakna våran tid.

2016

jag har insett nu hur många personer som jag måste säga förlåt till. 

förlåt för att jag förändrades, att jag flydde, att jag inte lyssnade. 

att jag trodde på något så stort men i slutändan så sitter jag här och allt som var jag finns inte längre.

det kommer att ta lång tid för mig att bygga upp allt men jag har en vän som hjälper mig. han ger mig olika verktyg för mig att skapa nya rutiner på.

nu ska jag ut på promenad, solen skiner.